Mina förvätningar innan åkturen: Långa fina skidspår med nån enstaka människa här och där, fåglar som kvittrar, solen som får snön att gnistra. Frid och fröjd för själen. Och en stilla åktur för en nybörjare som jag.
Verkligheten: Ett motionsspår som går runt, runt. En miljon Gunde Svanare som åker- fort och förbi mig. Bara spår i en riktning.Vilket innebär att man inte kan vända om och åka hem om man blir trött, man måste runt (Jag trodde att alla spår var som i Malmberget, med spår i två riktiningar, men icke). Jag insåg ganska snart att jag varken hade teknik eller den konditon som krävdes.
Allt eftersom jag långsamt kämpande för att ta mig framåt, så såg jag hur spåret liksom försvann ur syn. Lite närmare insåg jag att det var en enorm backe som väntade, så enorm(Den var enorm, tvivlar på att vi har en sån i MalmBERGET) att man inte ens såg slutet på den, det enda jag såg var att den svängde där nere!! Jag åkte långsamt närmare backen och kände paniken komma. Vad skulle jag göra?! Stanna, vända om och GÅ i fel riktning tillbaka till början (Och dö av pinsamhet på kuppen) ? Eller promenera ner för backen vid sidan av spåret(Och döda all min stolthet) ? Jag hade inget val, jag fortsatte.
Just i början av backen så tänkte jag att nu dör jag. Jag såg små stjärnor framför ögonen och det kändes som om hjärtat stod still, jag övervägde att slänga mig raklång i spåret och bromsa farten (som jag gjorde när jag var liten) men insåg att det skulle ta väldigt ont pga av 1. Den höga farten 2. Av att bli pååkt av personerna bakom mig. Mitt i kaoset hör jag min gymnastiklärares röst från årkurs 1 eka inom mig- "Håll låg profil, stavarna bakåt mot kroppen och följ med i spåret". Jag försökte att inte glömma bort att andas och höll ögonen vidöppna för att inte missa spåret. Tårarna sprutade och jag vet inte om det var av pga skräcken eller det faktum att jag inte blundade i den höga farten...Hur som helst tog backen så småningom slut. Jag ramlade inte och jag överlevde.
Jag hoppas verkligen att Malå har bättre spår. Dvs mindre backar och mindre folk så jag har en chans att lära mig att åka.
1 kommentarer:
Hahaha! Vilken tur att du faktiskt lyssnade på gympaläraren!
Skicka en kommentar